Eld - Råbjörk - Värmande vintereld

Färsk björk förbises ofta som bränsle, och många vet inte ens att den går att elda pga våra vanor att alltid torka veden till kaminer m.m, men under vintern då snön ligger djup kan råbjörk faktiskt ofta utgöra det bästa bränslet du kan få tag i. Även om björken kanske ibland kan vara för blöt för att elda färsk på sommaren, och särskilt under våren då den savar, så duger den ändå i regel utmärkt på hösten och vintern när den är mer frusen.

De stora fördelarna med råbjörk som bränsle är att den dels brinner väldigt drygt och långsamt, och dels att veden blir till mycket het och långvarig glöd jämfört med torrare ved som ofta brinner upp nästan direkt och bara efterlämnar aska. Den heta glödbädden från råbjörken gör det därmed mycket enklare att sköta elden när den väl är igång, då man inte behöver vakta den lika ihärdigt, och elden känns också ofta skönare att värma sig vid. Råbjörken brinner också mycket lugnt och rogivande och skjuter aldrig ifrån sig gnistor.

Den är dock helt klart svårare att få eld på än torr ved, det går inte att bara spänta upp en tuppkam på en färsk vedklabb och tända direkt med näver, utan elden måste byggas upp gradvis. Denna artikel utgår från att man endast har tillgång till färsk björk, och illustrerar några av de viktigaste punkterna man bör tänka på när man eldar den.

Välj en ung björk som bara är handledsgrov i rotändan till att starta elden med. Om du behöver en eld som brinner längre än någon timme, ta då hellre fler unga björkar än att hugga en stor och onödigt grov.

Dels blir arbetsbördan (och skaderisken) mindre och dels tar även veden eld så mycket lättare när den är smal. Man behöver heller inte hålla på att klyva en massa, de flesta vedträn kan eldas runda som de är.

När du fällt björken börjar du med att kvista den lite grovt. Lägg alla grenar i en hög tillsammans med den smalaste toppen på björken, och försök se till så att de inte sjunker ned i snön eller ligger alltför fuktigt.

Om det är mycket snö i riset skakas detta ur direkt när björken tagits ned, och är det isigt så slår man riset mot en sten eller trädstam. Envisa ispärlor som sitter kvar i små klykor krossas med ett vedträ eller liknande.

Kapa sedan stammen i lagom långa vedträn. Enklast om man har en liten grensåg, annars med yxa, men det räcker ofta även att bara hugga litegrann och sedan bryta/stampa av den om björken är frusen.

När man eldar råbjörk måste man också ha luft mellan glödbädd och vedträn, så kapa i längder som tillåter att ändarna vilar på något och ändå ger plats för eld och glöd emellan. En underarmslängd brukar vara lämpligt.

Om du inte har någon näver med dig, börja då med att barka av lite från stammen på björken du nyss fällde så tidigt som möjligt. Skär ett lodrätt snitt, peta sen upp ändarna med kniven och försök dra av i större stycken.

Välj de grövsta, knotigaste vedträna att ta näver från, de som är sämst som ved, och de näverbitar du fått lös stoppar du direkt i en ficka nära kroppen så får den torka där medan du förbereder riset.

Riset måste sedan finfördelas för att kunna läggas tätt nog - man river sönder alla Y-förgreningar och bryter av det i lämplig längd. Görs enklast med händerna.

Sortera sedan hela björken i några olika dimensioner. De grövsta klabbarna som läggs på elden sist och är minst känsliga för väta läggs med fördel underst. Det finaste och torraste riset läggs ovanpå grenarna för att hållas på säkert avstånd från snön.

När elden skall tändas läggs först en boll näver, och på sidorna stenar eller, som här, ett par korta klabbar av veden (de som barkades) för att få luft mellan glöd och ved. Ett par tre cm är tillräckligt så om det blir högre än så, tryck ner stöden lite för att minska luftspalten.

Här görs elden på relativt torr aska men om man eldar direkt på marken så läggs även lite rå ved underst för att hindra elden från att sjunka och slockna.

Det första minsta riset läggs ovanpå nävern, så tätt packat som möjligt. De flesta sorters ved behöver ungefär samma proportioner luft runtom för att brinna bra, och precis som att det är lätt att släcka en större eld genom att lägga vedträna för tätt, kan det med ris istället vara lätt gjort att råka lägga det för glest.

Risets naturliga form ser till att det inte ligger för tätt, så var inte rädd att klämma/vrida ihop bunten ordentligt.

Nävern tar i regel alltid eld direkt av första tändstickan. Den brinner hett och intensivt, men riset är kallt och det finns alltid en viss risk att nävern brinner upp innan riset tagit eld ordentligt. Det är därför bra att ha sparat lite extra näver från stammen som kan petas in under rishögen om det ser ut att ta sig dåligt.

Grövre ris och kvistar läggs så nära elden som möjligt för att hinna torka lite innan det läggs på.

När rått ris brinner så kan det i början ofta se ut som att det håller på att slockna, rishögen ser helt oberörd ut och det bara röker lite från den. Det kan pyra så ganska länge och man kan lätt tappa tålamodet och vilja börja peta i högen för att försöka "förbättra" något.

Här är det dock viktigt att man inte rör riset, för inuti brinner det med små lågor, en värmeficka skapas och glöd håller på att bildas av de finaste kvistarna.

Istället för att börja peta kan man hellre hjälpa elden på traven genom att blåsa, och särskilt om det är vindstilla kan det faktiskt vara nödvändigt att hjälpa till med att skapa lite drag för att elden ska ta sig. Hela den första halvtimmen kan vara ganska känslig om man endast eldar råbjörk så det gäller att ha koll och bevaka elden.

Även om kvisthögen sett död ut innan, så flammar den i regel alltid upp med stora lågor när man blåser.

Här har det brunnit i en dryg halvtimme, kvistarna och grenarna är slut och de första bitarna av stammen läggs på, kluvna och lätt späntade med yxa längs sidorna för att lättare ta eld. Även de grövsta grenarna kan med fördel "ruggas upp" lite med yxa eller kniv för att fånga gnistor och lågor bättre, och torka snabbare.

Man ser även hur den färska björken riktigt svettas ut vatten, den är blöt och ångar men brinner gör den ändå.

Alla bilder © Robert Cederholm

Efter en timme eller så har man fått en så pass stor och het glödbädd att man kan elda nästan vadsomhelst. Grova unga stammar utgör nu huvudbränslet och även större stockar kan eldas om man så vill. Kaffepannan har ställts på och kokar snart vid den heta glöden.

Råbjörksglöd är dock alltid känslig för kvävning genom beröring, så även nu måste veden läggas så att man får ett mellanrum med luftspalt mellan ved och glöd. Glöden är dock så het att även om elden slocknar så kan man lätt blåsa liv i den igen.

Slutligen skall nämnas, att även om det går att få en eld med ved från endast färsk björk så underlättar det väldigt mycket om man så bara har några enstaka torra kvistar och grenar att blanda in i veden, särskilt om det är rått och fuktigt väder ute eller mer omfattande isbildning på björken.

De allra första spädaste risbuntarna tar i regel eld utan problem med bara näver, och det är istället de lite grövre grenbitarna närmast stammen som brukar utgöra det känsligaste momentet då elden gärna kan vilja hinna slockna. Här hjälper det mycket om man har lite granris-"knaster" eller torra grenar från tall eller en att blanda in i veden, då dessa tar eld nästan omedelbart och därmed värmer upp råbjörkgrenarna lite snabbare.

Finns inget sådant torrt bränsle kan det även vara en god idé att spara lite överbliven näver från stammens grövre delar och lägga några bitar tvärs över risbunten emellan varje knippe ris och kvistar man lägger på.

Tänk också på att du måste ha markägarens tillstånd om du vill hugga ner levande träd.

Dela denna sida på:

www.overlevnad.se är en projektsida om överlevnad och vildmarksliv